Filigrunken

Ryck upp dig! 

 

Jag ska vara lite "bitterfitta" som det så vardagligt heter nu. Förstöra någras happy moments och kanske öppna någras ögon. Det är dags att lyfta denna tunga luvsförnedrande skiten igen! Ångest. Jag skriver det igen, ÅNGEST. 

Ångest, ångest, ååångest.

 

Mäktigt, tungt och lite för uttjatat... Men ändå så oseriöst. Jag menar, vem tar det ens på allvar? Om din syster, kompis, pojkvän, lärare eller kanske mormor skulle spotta ur sig att de känner ångestkänslor. Vem skulle lyssna då? Handla? Bry sig? Eller överhuvudtaget förstå?

 

Alla vi som spenderar några timmar på Twitter kan se alla dessa söndagstweets, provtweets, bakistweets... De finns i oändlighet och i alla sorters formar. Men man hittar inte någon som ställer sig upp, lyfter tweetsen och omfamnar dem med kärlek. 

 

Vart finns våran kärlek? Vart finner vi trygghet, medmänsklighet och två öron som lyssnar? Vi är så upptagna av oss själva att vi inte lyfter blicken och ser att vi alla mår piss. Varför är det ingen som ser sig omkring och förstår att vi alla plaskar runt i havet i jakt på en livbåt.

 

Själv har jag haft svår ångest med ihärdiga panikattacker i lite mer än 1 år... Själva ångestkänslorna började så tidigt som i femman. I åttan orkade inte kroppen med all inre stress och stängde istället av vissa delar i min kropp, jag kunde helt utan förvarning bli förlamad i benen, tappa hörseln eller förlora synen. Men i åttan kände jag mig aldrig stressad, kag förstod inte. Nu kan jag vakna med dödsångest och tro att mina sista andetag är tagna för att sedan ligga och gråta under täcket, rädd för att paniken skall komma tillbaka. 

Sen i maj förra året har jag försökt söka hjälp, jag hare ingen aning om vad som var fel på mig. Jag fick medicin mot magsår, testa laktosfria veckor, glutenfria veckor. Jag röntgade hjärnan efter tumörer, testade glasögon men den gnagande, obehagliga SJÄLKÄKANDE känslan satt alltid kvar.

Inte förens jag tog kontakt med skolans kurator i december fick jag reda på att det var ångest och panik symptomer jag kände. 

 

Att stå i kö, åka buss, stå i en folkmassa eller sitta i en matsal är för mig nästan en omöjlighet. Jag har konstant en flyktplan och en plan b. Jag går ständigt och analyserar allt som sker i min kropp,  var det magknipet en varning på ångest? Var det lilla trycket över bröstet en början på en ny panikattack? Jag ger allt mitt negativa mer tid än mitt positiva. Jag söker alltid efter dåliga saker om mig själv än efter de bra. Jag lägger mer tid på att överleva än på att leva.

 

Så vem är vi att döma andras hälsa? Vem är vi att lyssna men inte höra? Höra på allas vädjande efter hjälp. Vem är vi att kläcka ur oss kommentarer som "ryck upp dig"? 

 

Det är så förbannat lätt att inte se en psykisk sjukdom och bara för det så verkar det som att de inte är lika värda som en fysisk sjukdom. Skall jag behöva gipsa min själ för att få folk att förstå att den är trasigt? 

 

Var fjärde personen lider av ångestsjukdomar. Det byter att alla känner någon, någon som mår skit. Hur mycket eller hur lite man känner av psykiskohälsa, hur mycket man berättar eller stänger inne, hur länge eller hur kort man gått med det... Det spelar ingen roll, det är lika synd om alla och alla skall få den hjälp man behöver. 

 

People det är dags att lyfta varandra istället för att trycka ner. Lyft varandra till skyarna och dränk dem med er kärlek. Vi är alla värda en vän som lyssnar och vill se en lyckas. Så var den medmänniskan som tar tag i som vän o försök förstå hens problem. Försök och försök hjälpa den. Nästa gång där det kanske du som mår dåligt.